Main menu:

Bob Sagevid

Sök

Go to content

Den yttersta verkligheten

Texter > Bobs texter

Den yttersta verkligheten

Den första, sista och enda verkligheten är bortom allt och är allt. Förutom den finns inget och allt. Sinnet kan inte förstå detta för sinnet är inte verksamt i denna helhet. Den yttersta verkligheten är källan och källan är allt som är. Den är omedelbar och icke-relaterande dvs utan uppdelning. Det är en enda kristalliserad enhet av tomhet och fullhet. Fullständig, obruten hel bortom allt förnuft. Detta är det enda som ÄR. Den är ren, total, gränslös och formlös medvetenhet som är det som ÄR och det är som det ÄR.

Endast denna enda verklighet är öppen för sin egen fullhet. Den är sig själv för sig själv. Den har inget behov av att veta, den har ingen vilja eller ansträngning att veta något (objektivisera). Den äger inga koncept. Den är både tom och full, både inget och allt samtidigt. Dess natur är sällhet. Dess transcendentala aspekt är alltid vaket, oföränderligt, tyst och fyllt av frid. Dess manifesterade uttryck är alltid föränderligt och förgänligt men det är samma ett.

Om det för ett ögonblick uppmärksammar något tycks den obrutna, icke-dualistiska verkligheten kollapsa och en uppdelning i tre framträder. En dualitet av subjektivitet, objektivitet och gapet mellan de två (medvetandet) framträder. Denna dualistiska uppdelning har ingen verklig substans utan är ett illusoriskt framträdande i det enda, en sorts exitation av det enda.

Den första uppdelningen inom sig självt
Den subjektiva aspekten observerar, den objektiva aspekten är det observerade. Det observerande, observerandet och det observerade är ändå ett och samma. Trots att det vet sig självt och är ett och samma har det ändå skett en uppdelning inom sig självt av det odelbara. Som det enda i vila ÄR det sig sjävt. Som vibrerande tre VET det sig självt.

Så trots att det är oföränderligt och absolut stillhet vibrerar det. Vibrerandet är dess tendens att dela upp sig och frambringa det som existerar. Som den odelbara icke- dualistiska fullheten har det inget syfte. Det bara ÄR som det är, utan initiativ och alltid fullt av sällhetsfylld frid. Det behöver inget därför att det saknar inget.

- Och då skola vi se allt såsom i en spegel
Paradoxalt så observerar det sig självt och detta observerande skapar det spontana vibrerandet och vibrerandet skapar själva observerandet. Ett sorts evigt moment 22 som utgör en oändlig energigenerator. Det speglar sig i sig självt. Det ÄR och det är sin egen spegel samtidigt. Spegeln återkastar känslan av ÄR-het. Känslan av att vara - ett opersonligt varande. Så egentligen finns det inget manifesterat utan endast illusionen av att det tycks finnas en manifestation. Det manifesterade eller framträdande är därför det som inte är men tycks vara - som inte har en egen substans. Det tjusigaste med detta är att det tjänar som en spegel för det som är verkligt, dvs det Absoluta - tomheten så att den vet att den ÄR - att den känner ÄR-heten.

En evig fullhet av ingenting
Den yttersta verkligheten upprätthåller sig i all evighet och ÄR sig självt - bortom tid och rum. Det är själv-upprätthållande. Så om du skulle göra dig av med alla koncept, uppfattningar, släppa all kontroll, totalt släppa taget så är ÄR-känslan kvar och den upprätthåller sig själv. Den är så full av sin egen fullhet att den accepterar allt i den manifesterade fenomenvärlden. Den har inga preferenser därför att den är allt och inget på samma gång. Allting samtidigt, i ett enda svep, är det samma som ingenting. Den odelbara helheten av allting är ingenting.

Men kom ihåg! Detta är endast ett blekt försök att med ord ge en sorts modell av den yttersta verkligenheten. Men märk noga att den yttersta verkligeheten är sig själv och inte en beskrivning. Endast i dualitet går det att veta något medan icke-dualitet ej går att veta ty det ÄR. Den yttersta verkligheten ÄR och den är direkt, omedelbar och utan inre reflektion och därmed utan uppdelning. Så ingen kan veta den yttersta verkligheten därför att Jag-medvetandet som vet kan endast framträda EFTER det som ÄR. Den yttersta verkligheten är icke-dualistisk, därför ÄR den opersonligt VARANDE.

En förtydligande liknelse
Om endast vithet ÄR hur skall då vitheten veta att den ÄR? För att veta något måste det finnas en kontrast, ett gap, en uppdelning så att vitheten kan veta/känna sig själv i förhållande till något annat. Men om det endast finns vithet hur skall då något annat, som inte är vithet, kunna uppstå?

Icke-dualistiska och dualitet
Vitheten ÄR redan innan den VET att den ÄR och är det enda som ÄR. Eftersom bara DET finns och ÄR MEDVETENHET kan det endast VARA icke-dualistisk medvethet och vara medvetenhet i sig självt - ett spontant opersonligt självreferrerande som får det att vibrerara i all evighet utan att med avsikt vilja vibrera och vibrerande skapar spontant en första illusorisk uppdelning av vitheten i tre. Ett frö av subjekt, objekt och gapet mellan de två tycks framträda. Och det paradoxala inträffar p.g.a. gapet att den subjektiva sidan ser sig själv (den objektiva sidan) som något annat. Uppfattar sig själv som något annat än vad det ÄR. Den subjektiva sidan, tror att den är verklig eftersom den känner sig närvarande, Jag ÄR - känslan. De tre fungerar samtidigt som en spegel som återkaster den opersonliga känslan av ÄR-het så att tomheten känner att den ÄR.

MVH
Bob Sagevid


upp












Startsidan | Texter | Bobs Blogg | Mästare | Metoder | Hälsa | Lite av varje | Kontakt | Site Map


Back to content | Back to main menu